vissa dagar tänker jag inte alls på att jag har fått min stämpel och är stämplad hela livet. Ibland som idag, undgår inte tanken mig. Undra hur livet för mig kommer se ut i framtiden, hur mitt liv kommer bli och om drömmar kommer slå in. Att jag som 20åring blev stämplad, för att få kämpa för en framtid jag vill ha i mitt liv. Det är svårt att inte undra ibland, ofta, om allt blir som man tänkt sig. Att hur mycket jag än kan kämpa med mitt liv, kanske det ändå inte lönar sig? Att jag kan få slita som ett djur för ingenting? Att det kanske inte är lika lätt för alla andra men ändå så hemligt. Aldrig någonting man pratar om. Att min stämpel har en ålder vid hjälp. Måste det finnas en viss ålder innan man kan få drömma och längta om en framtid. Jag blir så riktigt trött på sjukvården. Efter allt jag fått kämpa till att komma till ett svar och ändå hamna på ett paus, Pausa hela livet. För en dröm. Ibland sköljer livet över en, jag skulle kunna fälla en tår, att hålla huvudet högt, leva med glädje, känna glädje över hur vissa har det så lätt med drömmar och framtid. Här är jag, och jag är stämplad. Vissa dagar gäller det bara att ta sig i kragen och sen inte fundera så mycket, googla eller ställa sig själv dessa frågor. Men var är min hjälp? Behöver jag ens hjälp? Finns det ens hjälp som hjälper mig? dessa frågetecken. ibland blir jag så trött. Man ska vara tacksam för det man har. Men om jag vill ha mer då ?