Man är inte katig när man sätter sig i bilen lite efter 4 på morgonen och inte kört bil sedan den lilla olyckan.. Men tog mig till jobbet och hem och det är ju huvudsaken. Men man får liksom flashbacks när bilen börjar få sladd. Kändes som bilen gick i 200 men säkert bara 60 km/h.. För fort iallafall , och dunket i hjärtat, Pulsen bara stiger och chocken. Ja jag ska absolut vara mer försiktigare i trafiken, speciellt så här års. Usch!

 

Har iallafall inte haft några vidare positiva dagar. Känner mig så extremt stressad över ingenting och allt. Hur jag ska hinna med, hur framtiden kommer se ut, hur jag ska hinna till gymmet, hur jag måste hinna duscha,äta,laga mat, städa och maila mitt fackombud.. Åh denna stress . Man mår ju inget vidare av den. Och känslan över att jag inte hinner med våran lilla vovvsing. Skulle bara vilja gosa och mysa med henne dagarna långa. Det verkligen skär i hjärtat att vi måste lämna ifrån henne varje dag. Även om det är till min syster. Vet att hon trivs och mår bra. Men det känns ändå så fel och uppstressande. 

 

Är nöjd med dagens insats iallafall. Hunnit med jobbet, 1,5 timme på gymmet med både crosstrainer i en halvtimme och knäböj på 55 kg. Så nöjd att jag orkar ta så mycket men vill verkligen ta mer! Men då ska man nog inte vara ensam. Men känner att jag blir så mycket starkare av knäböjen. 

 

Men just nu hjälper inte gymmet att känna mig starkare när jag känner mig som krossad inombords. Så besviken på vissa människor och hur jag kommer få kämpa och må dåligt i ett par dagar framöver. Kände mig så stark och som att livet bara kunde gå uppåt men när man är på toppen är det givetsvis någon som ska krossa en ända ner till botten igen. Jag kommer få kämpa, slå och stå på mig för mitt eget bästa och enligt lag så har jag rätt. Men jag hatar att vara på botten. Känna mig underlägsen och må så dåligt inombords över allt detta. ÅH vad jag behöver positiva besked!