Igår firade jag ju min 21års dag på allra bästa sätt. Hotellfrukosten, bowling med familjen och sen kinan. Min födelsedag kommer alltid att förknippas med en dålig dag. Nämligen dagen efter min födelsedag, idag, fast för 2 år sedan. Tänk att det gått 2 år sedan min finaste mormor lämnade jorden. Tanken med min födelsedag kommer alltid att få förknippas med hennes dödsdag. Tanken att jag spenderade min 19årsdag på sjukhuset, med min mormor som låg för döden. Grät som aldrig förr, lyssnade på Elvis tills mina batterier på mobilen tog slut och läste tidiningen för min mormor för sista gången. För hon älskade det. Att jag spenderade natten i en sjukhussäng tätt intill min mamma , sovandes i blus och jeans. Med min moster i en fåtölj bredvid och min mormor i sängen framför. Min älskade lilla mormor. Vart tog åren vägen? Jag kommer aldrig mer få se bruna fina dig i landet hemma på er trädgård.. Aldrig mer möta dig i affären.. Eller få en puss och kram på min födelsedag. Eller en kram bara för att du vill. Aldrig mer se dig komma ifrån ditt sovrum med knäckebröd i mungiporna. Aldrig mer äta dina goda brända bullar. Aldrig mer hålla din hand. För att jag vill. Dagen du lämnade jorden gjorde du det medvetet. Vi som inte var på sjukhuset var alla samlade på ett och samma ställe. På kalas. Men det var så menat. Det var verkligen med kärlek. Vi grät och sörjde allihopa , inte på olika ställen utan tillsammans. Jag saknar Dig!

 

Det är så mycket kärlek jag känner till dig. All glädje att jag fick alla dessa 19 år. Att jag hade dig. Du gav mig en dröm att följa. Och du jag gick i dina fotspår. Alla tårar jag fällt för dig är tårar värda att förlora. För mig betydde du världen och jag önskar att jag fick träffa dig igen. Det var med tårar jag stod vid din grav idag. Det är med tårar jag skriver detta inlägg. Med kärlek och platsen du fortfarande och föralltid kommer ha i mitt hjärta.