I söndags kom nog min största graviditetsdip någonsin.. Herregud så deprimerad och besviken jag var på allt. Låg mest i soffan och kunde nästan gråta hela dagen för allt bara var så skit och jag var så jäkla besviken på allt runt omkring. Tänker jag tillbaka på i söndags så sköljer de fortfarande en slags ångest och besvikelse över mig. Är så tacksam för familjen och för att vi ska bli 4. Men nu börjar det helt enkelt bli tungt, göra ont och bli extremt jobbigt. Är liksom inte mig själv längre. Ska bli så skönt när den här ungen är ute i livet och man kan få bli "smidig" igen.. och sova någorlunda och helt enkelt få tillbaka lite liv.  Har också världens halsbränna till och från som driver mig galen.

 

Hoppas innerligt att ungen vill stanna till januari men efter det.. då är den välkommen på direkten. Dör om jag behöver gå över. Pallar liksom knappt och veta att det är 3 veckor till beräknat. Ska jag stå ut 3 veckor till.. Bli ännu större och få kämpa ännu mer i vardagen. Det är då inte lätt att vara gravid, alla hormoner som sköljer över en. Tänk ändå om killarna förstod, hur mycket jag än förklarar för Henrik så går det liksom inte in, hur kämpigt det faktiskt är. Tur är att man får något fint utav de.. Vi är nästan redo iaf! Sängen bäddad, vagnen hämtad och väskan är någorlunda packad.Eller framplockad iaf.. ska bara raffsa ner de i en väska och slänge ner lite mer saker så är jag klar! Bara skötbordet kvar.. blir så ledsen att det är slut på lager.. vill liksom inte ha något annat men snart  får jag väl ge mig och köpa något annat skit eftersom de aldrig verkar vilja komma in på lager.

 

Mina älskade älsklingar ! <3